We are the army of dreamers


Jag saknar tiden då mitt hår var knallrött och alltid luktade så himla gott, från de liter av proffs-spray som sprayats över hela. Min pandafrisyr var helt oslagbar, så himla fin! Jag vet inte riktigt vad som hände med alla oss, men ingen av oss verkar köra samma race längre. Många av dudesen verkar ha gått vidare inom en bana som pretentiösa fashion-freaks, och dessutom gått ut som gay. Känns nästan lite sorgligt, för fan vad fina dem var (och är, nu ska jag inte vara elak).

Ni kanske inte alls har en aning vad jag snackar om, och då tycker jag lite synd om er alla som missade det vackraste i världen. Någon dag framöver ska jag tupera mitt hår minst lika stort som förr och placera mina stjärnor där dem ska sitta, för att sedan stolt gå ut på stan och vara den mitt hjärta säger att jag är.

Jag saknar mig själv!





I miss the days when the band broder daniel were my everything. This video above is absolutely amazing!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0