Just to be here with you tonight

Det höll ju i sig jävligt länge, tur att man kan få slippa ångest för några timmar i alla fall. Egentligen vet jag inte ens varför jag skriver om sånt här i bloggen, men jag antar att det är för att det är ändå inga enorma massor som läser den och för att, ja - jag vill väl vara ärlig om hur jag mår, för alla er som betyder någonting. Främst så kanske jag slipper en massa jobbiga frågor om jag bara säger som det är från början.

Jag funderar fortfarande över när det ska sluta göra ont, när det ska sluta kännas som att någon slitit bort en stor och alldeles för viktig del av mitt hjärta. Kan inte säga att jag inte vet varför du inte vill träffa mig mer iofs.. Och jag tror för den delen absolut inte att du läser min blogg längre, men om du mot all förmodan skulle göra det - så vill jag att du ska veta att jag fortfarande älskar dig. Jag kommer ALLTID att älska dig, för den du är - den du var - och den du alltid kommer att vara. Jag kommer alltid att beundra dig för att du fanns för mig när jag mådde som sämst, hur du övertaget klarade dig utan att stryka med. När du räddade mig från det som annars skulle ha slukat mig levande, jag vill tacka dig för så jävla helvetes mycket. Martin, jag hoppas att du någon dag inser vad du lämnat bakom dig - och att du känner samma smärta som jag gör dagligen. Det är jag, trots all jävla skit jag har fått dig att genomlida, värd.

Och jag orkar inte ta mig igenom ännu ett nederlag, orkar inte ta mig upp ur det där jävla hålet igen. Nu får det fan vara nog..

Kommentarer
Postat av: alex

Fyfan vad jobbigt. <3

2010-07-30 @ 12:16:15
URL: http://www.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0