♫ LINDA IGGLUND

I don't know about you, men om jag verkligen älskar ett band eller någon speciell låt - så slutar jag inte gilla den/dem bara för att resten av jordens befolkning också fattat tycke för den/dem.

Det har varit så flera gånger under min uppväxt, och allra först med Kent tror jag. Nu påstår jag inte att jag var först i Sverige med att gilla Kent, nej - jag påstår snarare att jag var den första i min umgängeskrets, på min skola etc. Jag visste inte mycket om musik men jag älskade Kent över allt annat. Jag hade en egentryckt tshirt med texten KRÄM och jag lyssnade inte på annat, citerade låttexter jämt och var allmänt i min egen lilla Kentbubbla. Något år senare släpptes vapen och ammunition och hela skolan var som besatt. Jag minns hur jag slängde mina skivor långt in i något dammigt skåp och svor att aldrig lyssna igen, jag ville ju vara unik..

Samma sak hände med My chemical romance. Jag var något äldre och visste ingen annan (i min nu, något större umgängeskrets) som lyssnade på dem, eller ens hade hört talas om dem. Ungefär ett år senare såg jag videon till Helena spelas på MTV och jag slängde mig på sängen och grät. Tyvärr slutade det inte där, nej - strax efter så släppte de "the black parade" och sen lyssnade hela världens svarthåriga-snéluggade människor på dem och dedikerade sina liv åt dem.

Men har jag egentligen slutat lyssna på dem?
Plockade jag aldrig fram skivorna igen?

Jo, det är väl klart jag gjorde! Skivorna står där de ska och Kent samt My chemical romance är troligtvis mina absoluta favoritband. Dem har varit det så länge jag kan minnas och kommer alltid att vara det, vilka trender som än kommer och går.

PS - Jag tycker inte heller att man kan bli för häftig för vissa genrer. Så om man t.ex. mest gillar döds, så betyder inte det att man helt plötsligt är för "häftig" för att gilla t.ex. Eminem. Tycker också att det är barnsligt när man dissar vissa band bara för att man lyssnade på dem när man var yngre, fan väx upp! - DS